Från tretton till två på under en timme

Idag upplevde jag ett skönt väderomslag. Från 13 grader, med lite normal Umeå-blåst och mulet, till spöregn och... slutligen solsken, klar himmel, och strax över nollan i grader. Det kallar jag väderomslag!

Mitt lår är också en historia för sig. Vilade i stort sett hela veckan och kände mig så bra så jag spelade match i lördags. Det kanske jag inte borde ha gjort, om man får vara efterklok. Kändes okej i början av matchen, men det blev bara sämre och sämre under hela matchen och till slut fick jag sitta på bänken, för jag kunde knappt springa riktigt. Ont, gjorde det också. Så nu blir det vila en hel vecka, helt utan innebandy. Istället ska jag köra lättare benövningar på IKSU för att försöka få igång låret lite igen. Tråkigt med skador är det, riktigt tråkigt.

En föreläsning på onsdag, sedan har jag ingenting (ingenting!) på schemat till den 26/10. Men vi har ett Case-arbete som ska utföras i grupp. Men det känns ändå bra, det fixar vi!

/M

Med en makalös känsla för stil

Hemtentan färdigskriver, förseglad i ett anonymt kodförsett brev, och inlämnad. Sådär ja. Det märkliga att även om det känns skönt att lämna in en hemtenta så känner man ingen tillfredställelse förrän betyget har kommit ut. Jag vet inte vad det är. Det känns som att jag lämnade in något som ändå inte blev riktigt bra. Det kanske är så med svåra hemtentor - antingen känner man att inte klarar den alls, eller så försöker man att tolka in vilka typer av svar det är våra kära lärare önskar på frågorna... och skriver så gott man kan efter konstens (och Jarl Backmans) alla regler.

Eller så får man väl G med ett plus i kanten:

"Bra språkbruk!"



Jag, enligt ett facebook-test.


/M

Och där rök min värdighet

Allting jag tidigare har skrivit har haft ett innehåll präglat av viss värdighet. Hoppas jag.
Kanske gör det här inlägget att vi tvingas omvärdera det faktumet.

Jag erkänner.
Nickelback har gjort en bra låt.
En låt som jag tycker om. Lyssna på "Burn it to the ground".

Eller så låter ni bli, ni gör ju som ni vill.

Sådärja. Där rök nog min musikaliska värdighet.

/M

Berättad med ett sjudjävla gott humör!

Det är nästan lite genomskinligt. Sådan här fart på min blogg kan det nog endast bli vid särskilda tillfällen.
Tillfällen som nu - när jag skriver hemtenta. Det är först vid en svår och djup hemtenta (som grottar ned en i teorier och ledarskap och organisationer och som knappt ser dagens ljus) som jag kan nå en sådan här produktionsnivå. Det är liksom först då jag inser hur mycket annat roligt (till exempel att blogga) man kan göra.

Mitt lår känns lite bättre idag. Frågan är om man skulle ge sig ut på en spring tur för att belasta det lite mer, eller om jag ska vänta till morgondagens träning innan jag testar.

Leksands IF måste jag ju avhandla också. Tveksam seriestart. Alltså, sju poäng av nio möjliga är väl fullt godkänt. Jag förväntar mig ingen champagnehockey av det här materialet. Men jag är orolig. Orolig över Leksands oförmåga att etablera ett eget anfallsspel i offensiv zon, orolig över att Leksands Powerplayspel är väldigt orörligt och stillastående, att pucktempot är för lågt. I neutral zon stänger vi fint, i försvarszon känns det stabilt, särskilt med duktige Jocke Ericsson längst bak. Men bättre kan det bli. Mycket mycket bättre.

Snart är det helg också. Då ska jag vara klart med den här hemtentan. Kanske dags att bita i lite.
Men först - rostbiff!

/M

Det bara högg till, liksom.

Det verkar som om jag aldrig riktigt blir helt skadefri. Alltid är det någonting som krånglar. Är det inte en långdragen knäskada så är det något annat. Och igår var skadan framme igen på innebandyträningen. Jag bröt ett back-backpass och satte full fart mot mål, tryckte iväg ett slagskott och tog emot mig på höger lår. Och då högg det till, rejält. Framsidan av låret, upp mot höftböjaren. Först tänker man ju, "äh, det var nog inget, jag springer av det".

Men det fungerade inte riktigt, det gjorde riktigt ont. Hade problem att lyfta benet riktigt, så det var bara att kliva av, bli lindad av en läkarstudent och köra ispåse resten av träningen. Idag känns det stelt, men ändå bättre än i går så förhoppningsvis är det bara en sträckning - och inte en bristning.

Är det en sträckning spelar jag match till helgen. Är det det andra alternativet talar vi om 3-6 veckors frånvaro. Det känns sådär.

/M


God hates fangs!

Lördag, 12.15. Jag sitter i skolan, Lindellhallen. Det var längesedan sist. Jag och Tobias sitter och skriver på en hemtenta. Den ska vara klar på fredag så det är bara att bita i äpplet och smaka av. Ledarskap och organisation på avancerad nivå. Det låter ju ungefär så kul som det känns just nu.

True Blood har jag snart ögnat igenom till fullo. Bara ett par avsnitt kvar på säsong 2 och det blir bara bättre och bättre. Kanske den mest nyskapande serie jag sett på länge. Skådespelarinsatserna är överlag riktigt vassa. Se den!

Lördag är det ju som sagt. Kanske kan bli någon bägare kväll.

Leksand - Växjö 4-0. Stabilt som tusan. Jocke Ericsson i målet såg riktigt vass ut, kvick med plocken och med en målvaktsteknik som hämtad från en målvaktsskolbok. Vackert.

/M

Vår lilla djurpark börjar växa till sig

Jag har blivit hooked på en ny serie. Eller ja, för de insatta seriefantasterna är den väl inte jätteny, men True Blood är verkligen en serie som inte påminner om någonting annat. Alan Ball lyckas verkligen kombinera mystiken kring vampyrer med det inskränkta outbildade samhället i den amerikanska södern. De flesta skådespelarinsatserna är briljanta, inte minst Stephen Moyer som spelar Bill Compton. Även Alexander Skarsgård spelar en ganska skrämmande person...eller vad han nu är.
Vem kan inte se att den här mannen är en vampyr?


Notera också drycken. True Blood Type 0-.
Så för er som inte har tunat in än, börja följ den på SVT som uppfattat att detta är the shit.
Eller införskaffa den på annat sätt!
God hates fangs.

/M