Audere Est Facere

Det var så vackert för sådär femton minuter sedan. Jag passerade fornbybanken över Siljan klockan 02:16 och solen sökte sig sakta upp någonstans långt upp i norr. Vattenytan var helt blank, totalt stilla. Radioheads Let Down spelades i bakgrunden och ett sånt där tillfälle när man inser hur vackert saker och ting, som är helt naturliga, kan vara, passerade förbi mig. Det var nästan så att jag ville gråta. Så vackert var det. När jag känner sådant så känns det som om man gråter för sällan. Med man menar jag mig. Jag tror jag stänger inne för mycket. Men frågan är hur man ska ändra på det?

Ett par saker slutligen. Sara är en outgrundlig källa av hockeykunskaper som ingen annan kan. Det är ganska sjukt¨på sätt och vis, men också ganska roligt.

Jag är ingen "raggare". Och då menar jag inte brylcreme-raggaraktig utan raggare. Stekare alltså. Jag kommer aldrig att bli. Det finns liksom inget syfte med att söka den ultimata lyckan på krogen istället för att ha trevligt och roligt med sina vänner.

Fysträning är någonting jag längtar efter. Då ska ni veta att det inte är särskilt roligt. Men otroligt bra. Och jag behöver det. Minst sagt. Försäsongsfys - välkommen.

Skönt att jobba igen då. Men tillbaka i gamla rutiner. Det finns bra och dåligt med det.
Undrar om jag kommer behålla det här inlägget när jag läser det imorgon (söndag, på dagen)?